I början av åttiotalet använde Televerket SVT:s kontributionsnät. Det var videokonferenser mellan ett antal konferensrum som mer eller mindre var tv-studios. Idag pratar vi om uc och för många verksamheter stavas lösningen för distansmöten Lync – som till en viss del fixar problemen som de klassiska lösningarna brottades med. Det största hindret kvarstår dock. Lösningarna är mer eller mindre lika properitära som tidigare.
Den klassiska videokonferensen var i egentlig mening en förlängning av konferensrumskulturen Nu när vår arbetsplats blir allt mer mobil, är behovet till största delen oplanerade möten. Flexibilitet är ledordet. Men hur flexibelt blir det när vi allt oftare samarbetar med andra verksamheter, kunder och partners som ofta finns i andra länder? Krävs det att licenser och applikationer måste vara på plats hos alla deltagare som ska vara med i ett distansmöte? Så länge dessa förutsättningar råder kommer vi aldrig att få till distansmöten i full skala.
Det framtidens arbetsplats behöver är en distansmötestjänst som fungerar med ungefär samma enkla förutsättningar som telefoni. En webbaserad realtidslösning där det enda kravet är en enhet med webbläsare. För att vi ska komma dit måste dock företagen som erbjuder distansmöteslösningar tänka i nya banor. Istället för att användarna tvingas in i stelbenta lösningar måste utgångspunkten för utvecklingen vara de behov som uppstår hos användarna när nya arbetssätt utvecklas och friheten att arbeta på distans hela tiden blir större. Dags för en distansmötesrevolution alltså. Användarna väntar!
Denna artikel var tidigare publicerad på tidningen telekomidag.se